Jag har alltid vetat om att jag har lätt för att byta dialekt. Speciellt när det gäller göteborgska eller norrländska, det roliga med det hela är ju att det låter så himla fejk. Men det är ju inte meningen! Det bara blir. Pratar jag med en gäst på telefonen och man tydligt hör att personen i fråga är från Gööttteeborrrrg, ja då brer jag på otta bara helvete. Men jag kommer alltid på mig själv, så då harklar jag mig och börjar prata med min normala dialekt istället. (Det måste ju bara göra samtalet ännu konstigare)

Dock var jag ganska så säker på att min engelska var likadan hela tiden - en svensk som försöker prata engelska lixom. Men igår trodde en gäst att jag var från USA (vilken del av USA lät jag bli att fråga, ville inte ärra mig för livet). Men bara tanken på att jag faktiskt inte har en dålig engelska utan låter som en som har det som modersmål gjorde ju, som ni kan tänka, mig väldigt glad. Så hela dagen idag riktigt njöt jag av att ta engelska samtal.

Tills det oförlåtliga hände. En gäst trodde jag hade bott i Irland i flera år, för det hördes så tydligt att jag hade irländsk dialekt.

"WHAT?" halvskrek jag i luren.

 

 

Nej vetu vad. Då låter jag hellre som en svennebanan som inte haft engelskalektioner på tio år.