Denna kvallen har jag fatt sjukt manga samtal pa andra sprak en svenska. Storsta delen har varit engelska, men aven en hel del tyskar, en fransk och en rysk. Och sjalvklart norskar och danskar, men det ar det ju alltid. Det som forvanar mig varje gang ar hur ovilliga dessa ar att prata engelska, hade precis ett samtal med en tysk som pratade tyska med mig medan jag svarade pa engelska. Tror inte han forstod mycket av vad jag sa men jag forstod bannemej allting han sa! Kanske borde damma av min tyska och borja ta tyska samtal ocksa. Hehehe. Nej. Det racker att jag glanser med mina sifferkunskaper da och da tror jag.

Det som ar lite smajobbigt nar de borjar ringa fran andra lander ar ju att man oftast inte har nagon aning om hur staderna stavas som de vill boka i. Visst har man hort manga tyska stader tex, men man har ju aldrig hort dem uttalas pa tyska. Man far helt enkelt svalja stoltheten och be dem bokstavera namnet.

Aja. Nu ar det strax hemgang - SOOVA! Imorgon blir det ett sent pass igen, hoppas pa lite mer svenskar den gangen. 

När jag flög på min förtrollade gås hit till pysslingarnas och guiness land hade jag med mig i kappsäcken en liten datamaskin. Ni vet en sådan där sak som man kan göra saker med på ett nät samtidigt som man inte gör de sakerna man egentligen ska göra.

I alla fall, denna datamaskin har tjänat mig hysat troget under tiden här. Den har vissa brister och vi har diskuterat dessa brister men jag har tyvärr inte fått mycket respons tillbaka från maskinen. Trots mina högljudda och iband fysiska argument. Men visa strider kan man helt enkelt inte vinna.

 

Så jag gjorde vad varje människa gör i den situationen. Jag grät ut hos mamma o pappa och viola! En ny datamaskin sitter nu så fint här i mitt knä. Den är mycket mer samarbetsvillig samt en storlek störra än den gamla. En helt fantastisk manick må ja säga!

 

ja... det var väl allt tror ja... Inget mer att skriva som jag kan komma på. Eller jo! Köpte ju skräckfilm idag. Tänkte att jag och Monika ska bli psykisk ärrade, kan ju vara lite trevligt så hära på söndagskvällningen

 

En kväll när vi hade väldigt lite att göra på jobbet skickar Pisa den här till mig.

 

 

 

Hoppas vi får mer att göra på jobbet så hon slutar skicka konstiga länkar till mig.

 

 

Idag ska jag först jobba 9-17 sedan dra hem till Denise och spela poker med ett gäng från jobbet. Pisa kanske hakar på senare, hon ska iväg och fika med några hon känner från Sverige som är här i Dublin. Eftersom jag är mer än ganska dålig på poker så hoppas jag ni alla håller tummen för mig så jag tar hem hela potten! Vet inte riktigt hur många vi blir men jag tror det blir roligt iallafall. Det brukar bli det. 

 

Aah känner ni doften av glögg? Eller den ljuvlig aromen från pepparkakor som letar sig in i era näsborrar och kittlar er julnerv? Ni kanske hör tonerna av den skönaste julmusik vars mjuka toner lägger sig tillrätta i era öron. Det är ju trots allt bara en månad kvar till julafton!

 

Här i Dublin har de tänt igång julbelysningen på gatorna och det är så fint att jag bara vill grabba tag i närmsta person,  ge dem en ordentig kyss o skrika "DET AR JUL TAMEJFAN!" for att sedan skutta ner för gatan under glada skrik.

På ett köpcenter här har de satt upp ett helt tomteland. Komplett med plast is, fejksnö och tomtenissar. Och min gissning är att dessa tomtar har det fruktnsvärt tråkigt under tiden de ligger undangömda i någon källare. Varför tror jag detta kanske ni frågar er? Jo jag tror detta för att dessa totenissar är, utan några som helst tvivel, höga som hus. 

 

 

Strax ska vi börja gå mot jobbet, vi ska jobba 13-21. Annars brukar vi inte direkt gilla de sena passen eftersom det nästan bara är engelska samtal, plus att man (läs: Pisa) kan få enstaka fulla norskar då och då. MEN det kommer bli grymt ikväll för vi jobbar med Amanda och Hannah. 

Satt precis och pratade med Pisa om allt vi har planerat, åh det kommer bli så roligt! Nästan hela december och januari är fullbokat med grejer och jag ÄLSKART. Vi har så mycket att se fram emot. :) Självklart kommer vi skriva om det här, så alla där hemma kan vara med på sätt och vis. Sen kanske vi inte riktigt berättar alla detaljer.... 

Detta mina vänner, är Julius. Vi såg honom på IKEA och kunde inte låta bli att köpa stackarn. Inte kan han stå i ett varuhus och frysa, inte. 

 

Mina kunder maste tro att jag ar runt 70 ar gammal, att jag sitter framfor mitt bokningssystem med stickor i handen och en katt i knat. Att jag med darrande steg gar med min rullator varje dag till jobbet och att jag har en sittdyna pa min kontorsstol som ar overost med virkade filtar.

 

Vad annat kan man tro nar jag slanger mig med uttryck som dessa:

"Attsingen!" Har sagts fler ganger an jag egentligen vill erkanna. Till exempel nar hotell varit fullbokade.

"Det ar ingen fara pa taket" Nej Lovisa...det ar inte...varfor?...nej,bara nej!

Och sa den dar frasen som jag inte ens visste fanns i min hjarna, lika ovantat som en brodrost i badkaret dok den upp.

"Gud forbjude"

 

PRO gor plats, jag tar med mig min egen sittdyna och kakor.

I söndags åkte jag, Hannah och Pisa till IKEA och åh, vad mycket gott vi köpte! Godis, lussebullar, JULMUST, chokladbollar och riktig korv. Det finns fasen ingen annanstans i Dublin än på just IKEA, mitt favvoställe här skulle jag tro. Hehe. 

 

Är ju att det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Men jag tror det är ljust liite längre här än hemma i Sverige, så vi får väl passa på att njuta egentligen. :) 

 

 

 

"Monika! Titta på bilen! Modo!!"

 

Jag skulle bara öppna bestickslådan för att ta fram potatisskalaren och möts av det här: 

Vafan? Varför i hela friden har jag lagt ner KORVEN i bestickslöddan?? Jag antar att några månaders kombo-boende med Pisa har satt sina spår. Skämt åsido, jag börjar bli orolig för mig själv nu. Har inte ens något minne av att jag lagt ner den där. Kan man söka hjälpa för sånt? 

 

 

 

 

Idag tog vi vara på vädret och gick till Phoenix park, vilket är den största parken i Dublin. Vi gick inte där så länge så antagligen missade vi typ 90% av den, men vad gör det. Vi fick ju några fina bilder iallafall!

 

 

 

Jag har alltid vetat om att jag har lätt för att byta dialekt. Speciellt när det gäller göteborgska eller norrländska, det roliga med det hela är ju att det låter så himla fejk. Men det är ju inte meningen! Det bara blir. Pratar jag med en gäst på telefonen och man tydligt hör att personen i fråga är från Gööttteeborrrrg, ja då brer jag på otta bara helvete. Men jag kommer alltid på mig själv, så då harklar jag mig och börjar prata med min normala dialekt istället. (Det måste ju bara göra samtalet ännu konstigare)

Dock var jag ganska så säker på att min engelska var likadan hela tiden - en svensk som försöker prata engelska lixom. Men igår trodde en gäst att jag var från USA (vilken del av USA lät jag bli att fråga, ville inte ärra mig för livet). Men bara tanken på att jag faktiskt inte har en dålig engelska utan låter som en som har det som modersmål gjorde ju, som ni kan tänka, mig väldigt glad. Så hela dagen idag riktigt njöt jag av att ta engelska samtal.

Tills det oförlåtliga hände. En gäst trodde jag hade bott i Irland i flera år, för det hördes så tydligt att jag hade irländsk dialekt.

"WHAT?" halvskrek jag i luren.

 

 

Nej vetu vad. Då låter jag hellre som en svennebanan som inte haft engelskalektioner på tio år.

Det är inte bra att ge oss lön och sedan en ledig dag. Pengarna flyger bort då.. Men vi har faktiskt fått köpt massa bra grejer, så SÅ farligt är det inte. (Oroa dig inte mami) Har även bokat in en tid för klippning. Visserligen roar det Pisa när kammen fastnar och sitter kvar eftersom håret är så slitet, men nu får det vara nog!


Gick förbi några riktigt duktiga killar igår, han kunde sjunga alltså!

 

I lördags åkte vi in till stan för att se den nya Bond-filmen. Den var helt okej. Frågar ni Pisa får ni ett helt annat svar, tösavela var ju i extas i flera timmar efteråt.

 

En stad kan inte bli så mycket mysigare än vad Dublin är när det är riktigt fint väder. Man går bara runt och myser.

 

När jag var och gick runt på stan i veckan så gick jag in till Trinity College, tyvärr råkade jag komma på någon slags examensdag (eller brukar man gå runt i såna kläder där? Haha) Så jag orkade inte stå i kö för att komma in i någon av byggnaderna. Men det var iallafall väldigt fint där.

 

 

 

Den här lappen hittade vi på en stolpe när vi stod och väntade på darten. Kändes ganska uppiggande. Säger man "Challenge accepted" och kör på, så klarar man fan allt. Det har Barney lärt mig.

Det här var för några veckor sedan, men sista kvällen innan Louise, en tjej som vi träffade på vandrarhemmet, skulle åka hem till Sverige igen så gick vi ut och åt på en jättemysig restaurang. Kommer inte ihåg vad den hette, men den låg nånstans längs O'Connell. Det jag skulle komma fram till med det här onödigt långa inledningen var att där smakade jag Dublins kanske godaste Irish coffee. 

Den var verkligen helt perfekt. Sedan kanske stämningen på restaurangen och sällskapet gjorde sitt till. Känns faktiskt riktigt tråkigt att några av de vi lärde känna på hostelet har åkt hem, man vänjde sig väldigt fort vid att ha dom nära. Sedan när vi är färdiga med Dublin får vi helt enkelt åka till Sverige, Tyskland och Kanada för att hälsa på våra goingar. 

 

 

 

Jag: "Nä, nu går jag och lägger mig."
Pisa: "Åh jag vill också gå och lägga mig."
Jag: " Men gör det då."
Pisa: "Jag orkar inte, det är så mycket som ska göras..."
Jag: "Vadå, ska göras?"

Pisa: "Typ borsta tänderna och så"

 

Jag sager stopp! Jag tanker inte tolerera detta langre. Det finns en grans for hur langt man kan ga och den gransen ar nadd.

Jag tanker inte bli mentalt nedbruten varje dag med ett hjarta som darrar infor tanken pa det som ska komma. Jag kraver ater min frihet! Skuggan som vilar over mig ska jagas bort.

Detta har pagatt for lange utan att motstand har gjorts. Det ar inte bara jag som fatt lida utan aven ni gott folk. 

Aven ni har levt under denna skrack och jag skulle gissa pa att ni kannt samma hjalploshet som jag.

Nakna och oskyddade mot en aterkommande tortyr som inte lyssnar pa nagra vadjanden om nad, en tortyr som kanslokallt trasar sonder vara sinnen, EN TORTYR SOM ALDRIG GER UPP!

 

Men mina vanner, torka era tarar och ga upp till kamp med mig! For nu ar tiden da skuggan ska jagas bort och vara ansikten ska fa le segerns leende! Nu ar tiden da vi tar ater var frihet!

NU AR TIDEN VI BANNLYSER TIDIGA MORGNAR! VEM AR MED MIG?!

 

nej, jag ar inte en stor beundrare av tidiga morgner,nej

 

 

Skype är väl världens bästa uppfinning skulle jag tro, men ibland så blir även Skype trött på livet och bestämmer sig för att skoja till det lite. Såhär frös bilden på Magnussonarna härom veckan:

Ibland far man det dar samtalet. Det dar underbara harliga samtalet som gor ens hela dag.

Idag fick jag aran att prata med genuint trevlig och glad manniska som ville boka rum hos mig. Det var nastan sa jag inte ville lagga pa luren. Kunde suttit med den har manniskan hela dagen.

 

Ville bara doppa den har manniskan i choklad vira in hen i marshmallow och for evigt lata hen vila i min ficka.

 

Jag fick en kram over telefonen och  ja gott folk jag svarade med ett stort leende:

"Kram till dig med"

 

 

 

 

Påsen som räddade min dag. 

I lördags hade vi en ytterst trevlig tillställning i vår ytterst trevliga lägenhet. Den treliga kvällen skulle fortsätta på stan så vi var några trevliga människor som väntade på en taxi.

Under denna väntan kommer jag på att jag glömt min mobil. 

Så jag bestämmer mig för att snabbt springa upp och hämta detta ting i lägenheten. Snabbt och lätt gjort liksom. HAHAHAHAHAHAHA... NEJ

 

För in for jag i lägenheten, försökte stänga dörren tyst samtidigt som jag försökte tända ljuset samtidigt  som jag snubblade över mina egna fötter.

I denna snabbt improviserade, dock vackra, balett dök något oväntat upp.

En vägg.

Och den bestämde sig för att dyka upp på precis samma ställe som mitt huvud. Aj, tänkte jag... Mycket aj till och med. Så mycket aaj att blodet sprutade!!... okej, mer droppade.

Jag såg ut som en riktig hårding ska ni veta gott folk, blod över hela ögonbrynet och näsan! Lyckades lämna blodprov både här och där i lägenheten

Det värsta är att jag inte ens var särskilt full. Jag har inget att skylla på. Förutom på väggen då.

Jag menar, va fan skulle den där o göra?

 

Så nu stoltserar jag med ett jack över ögonbrynet och har ofrivilligt fått namnet Bulan av min kära Kusin

 

 

 

 

I lördags fick vi ihop:

 

Dock var det bara den sista punkten som lämnades kvar frivilligt. Men ändå. Ka-chiiing! 

 

Efter jag svettats en timme på gymmet och knappt kunde lyfta mina armar längre, bestämde jag mig för att nu räcker det. Nu ska jag gå hem! När jag lämnar in nyckeln till receptionisten säger hon förvånat "Are you sure you should go already?" 

Nähä.

Hon kunde lika gärna slått med en piska och skrikit "NOT GOOD ENOUGH!". 

Idag har jag varit ledig så passade på att åka in till stan för att kika runt lite. Tog med mig kameran när det ändå var så fint väder, tänkte att ni skulle få se lite hur Dublin ser ut.