Nu har dagen kommit. Dagen med stort D. Nu ska jag, H Johansson gast blogga i denna mytomspunna blogg.

 

Sedan Monika lamnade oss har Lovisa blivit ensam bloggansvarig och da tror jag att vi alla kan erkanna att den har sparat ur lite. Let's face it - Nar man laser en blogg sa orkar man ju faktiskt bara lasa till en viss grans, sen orkar man inte mer och man vill se pa bilder. So to keep you entertained ska jag aven bjussa pa lite bilder.

 

Vem ar jag egentligen? Jo jag ar Queen B som sitter mitt emot Lovisa pa kontoret. Ja, jag ar lika snygg som ni tror. Jag ar kand for mitt halv-heta temperament och att jag sitter inne med lite goss. Man kan saga att det ar jag som ar Perez Hilton av Sverige-hornan.

 

 

 

 

 

Jag ar ganska overtygad om att jag ar slakt med Monika&Lovisa pa nagot satt. For jag har aldrig traffat nagra manniskor forutom dessa som ar sa sjuka i huvudet som mig. Ibland ar jag sa konstig, att jag skrammer mig sjalv lite, men nu behover jag inte skammas langre.

 

Jag ar vapen dragaren som haller med om allt du sager aven fast det makes no sense, Jag ar det daliga inflytandet pa Monika som alltid tackar ja till den sista shoten, Jag ar djavulen som ar otrevlig tillbaka i telefon och Jag ar den enda som skrattar (och genuint tycker det ar skit kul) till Lovisas daliga skamt.

 

Detta inlagg ar sa jag kan introducera mig eftersom jag kommer tvinga Lovisa att lata mig gastblogga oftare. Det har varit roligt att kommunicera med ni andra johanssonare nere pa vastkusten (eller vem det nu ar som laser denna blogg..) Jag alskar vastkusten.

 

 

Here I am. Mastervarket ala Johansson

 

Peace!

 

 

 

Utanför fönstret, regntunga skyar och ett dovt mullrande

"Jag är ledsen men koman har varat för länge, det finns inget vi kan göra"

"Nej! Det kan inte vara så! Det finns alltid hopp! Ge mig adrenalin sprutan och defibrillatorn"

"Men..."

"Sluta slösa tid för guds skull! Okej laddar... Undan!" Tjapoff "Kom igen nu, laddar... Undan!" Tjapoff!

"Snälla du, du måste acceptera att koman är..."

"Säg inte åt mig vad jag ska göra, ge mig adrenalin sprutan! Kom igen nu gamle kompis lev. Leeeev!" hysteriskt snyftande

"Det finns inget du kan göra, du måste gå vidare"

Det tårstrimmiga ansiktet lyfts. En glöd av beslutsamhet syns i ögonen.

"Vi ska upp på taket. Blixten ska återföra det liv som nu enbart är en svag fladdrande flåga"

"Är du hög?"

"Hasta min vän ingen tid finns att förlora!"

 

Renget faller. Vita blixtar lyser upp himmlen.
"Räds icke ty jag ska föra dig tillbaka till ljuset!" krachmizzss

"Jaaa, det fungerar! Det fungerar! DEN LEVER! HAHAHAHAHAHAHAHA DEN LEVER!"

 

Ja så nu är bloggen vid liv igen. Fler inlägg inom kort.

Igår skakade hela öa till. Någon hade landat på Dublins flygplats, någon som aldrig förut landat på Dublins flygplats. Det var legendariskt. Det var episkt. Det var Robin Münchow.

 

Så igår tog vi oss en tur i lilla Dublin så alla kunde sola sig i Robins glans. Det började med att vi gick till Grafton street, den gatan som är lite av gräddhylle gatan när det gäller shopping. vilket jag också sa till Robin.
"Det här lite av en snobbgata, här ligger de fina affärerna" Synd bara att det längs hela gatan låg soppåsar som affärerna lagt ut när de stängde. 

 

Sedan lät jag Robin bestämma vart vi skulle styra stegen och tro mannen hittade en lite mysig pub på en bakgata. Och på denna mysiga lilla puben speade de jazz. Jag är inget stort fan av jazz det ska ja erkänna. Men jävlar i min låda vad mysigt det var. Sitta i en mörk källare, dricka guiness, trevligt sällskap och lite mjuka jazz toner. Ja tack!

När jag flyttade ur min lägenhet i uddevalla så skapades det flera svarta hål. I ett av de här hålen hamnade min laddare till kameran. Så jag fick traska till teknologi butiken och köpa mig en ny. Killen bakom disken hade fina ögon... hela huvudet var ganska fint. Och han pratade om saker, kommer ihåg att jag tyckte om det. Så det slutade med att jag köpte en dyr universal laddare som ska passa mitt kamera batteri. Vilket det så klart inte gjorde. 
Eller ja, funkar gör det väl om man sätter i batteriet med exakt rätt vinkel och sedan snurrar motsols tre varv och offrar en get.

Men de senaste gångerna har det inte funkat alls. Lampan lyser glatt i början "Nä men oj så ruskigt trevligt, ett batteri att ladda det var längesen. Blir så glad när det men vad i helvete är detta! Aaaaa ta bort det! Nä fan heller att jag tänker ladda det här!"

Trodde först att skiten hade gått sönder. Kan väl erkänna att jag varit smått irriterad. Men igår så slog min superhjälte sida till igen. Jag kände hur det tekniska kunnadet blommade ut i mina nerver och fingrarna visste exakt vad de skule göra.
Jag vände på batteriet och himlens portar öppnade sig.

 När jag fick det fina fina brevet från min fina fina kusin så hade hon också skickat med två fina fina bilder.

Så jag tog en bild på bilderna så ni kan se att de sitter uppe nu. Det är fantastiska bilder från en fantastisk sommar :) Det var den sommaren Magnusson systrarna för evigt fick en plats i mitt hjärta... Och det var också den sommaren jag för första gången bröt mig in i ett hus.

 

När man sitter och bokar sådana hära hotellrums saker över telefon grejen, så blir det oundvikligen att man då och då zoomar ut. När gästen ger dig datum och frågar saker om rummet så kanske du sitter och tänker på din framtida middagsmat, hur du ska kunna få ryan gosling att älska dig och om det är dags att tvätta underkläder igen.
Vilket jag tycker kan vara förståeligt även om det gör bokningen så mycket jobbigare. För jag menar, det är mänskligt med en något nedsatt koncentrations förmåga ibland.

 

Men det som jag tycker är ännu jobbigare är när du zoomar ut när du själv pratar. När du mitt i en mening inser att munnen går men du har ingen aning om vad du säger. Pratar jag om rummet? Varför sa jag något om en giraff? Hur många gånger i rad har jag sagt avboknings policyn nu? Okej, jag bara spelar cool och låter mig prata klart. Jag ska nog lista ut vad det handlar om... så småningom. Fake it until you make it!

 

 

Så måna regnbågar som jag sett nu i Dublin har jag nog aldrig sett under hela min levnadstid. Och varje gång så händer samma sak, utan undantag. Jag blir tre år igen. Jag tar alltid några sekunder till att bara stirra dumt för att sedan bryta ut i ett stort flin. Sen måste jag tygla mig hårt för att inte peka på regn bågen och skrika "kolla!kolla! En reeeeegnbååååge! Fiiiiiiin!" Är det en halv båge blir jag inte lika exalterad som om det är en hel båge, för det är så fint!  Och om det är en dubbel båge, herre min get då ger jag ifrån mig ett förtjust pip och skratt.

Hände på en tågresa en gång för ungefär ett år sen. Såg en dubbel båge genom fönstret och, håll i er nu mina vänner, jag såg änden på regnbågen. Jag lovar! Den landade mitt i ett fält. Gud, fnissar bara vid tanken. Kommer tydligt ihåg hur jag bara stirrade på den och flinade som den tre åring jag engentligen är

Regnbågar yey!

I tisdags ringde det nerifrån ytterdörren. Jag trodde det var min käre rumskamrat som glömt nyckeln så hasade mig fram till port telefonen (hade på mig pyjamas deluxe) och tryckte på knappen för att släppa in honom. Hör stegen i trappen följt av knackningen på vår dörr och inte ont anande öppnar jag dörren. Utanför stor en kort mörkhårig irländsk kvinna. Hon slänger fram en ID bricka. 
"Hi I'm from the irish statistic something something"
"Haj I'm swädisch and i min pujamas" Nä, det sa jag väl kanske inte. Sa inte så mycket för hade inte förväntat mig henne där i dörröppningen. Måste ha sett väldigt dum och förvirrad ut... Som vanligt då skulle kanske några vilja tillägga *hostmonikahost*

Jag finner mig snabbt och bjuder in denna kvinna till vardagsrummet. Hon ska bara ställa några frågor. Hon har tre barn. Hennes yngsta använder jätte mycket brun utan sol. Vilket hon inte behöver. Men så var hennes äldsta dotter också. Men inte längre. Hon hoppas detta ska bli omordernt snart.
Sen kommer frågorna. Det gäller min ekonomi. Så där sitter jag alltså redo för sängen, nyduschad i min pyjamas och ska svara på frågor om inkomst och sparande. Räkna om svenska pengar till euro, försöka lista ut hur mycket studieskulder jag har, gissa på hur mycket jag skulle få om jag sålde min bil och hur mycket jag betalar för mat varje vecka och så vidare... 

 

Jag är inte alltid den skarpaste kniven i lådan och iklädd pyjams skulle jag vilja påstå att jag är mer åt sked hållet. Men jag fick allt svarat på frågorna! När jag inte förstod eller inte visste så var hon så snäll och förenklade frågan eller hjälpte mig att räkna ut svaret. Hon var faktiskt en riktigt trevlig prick. 

Så i det stora hela så var det ganska trevligt att sitta i pyjamas och prata pengar med denna irländska.

Och så fick ja ju block, penna och nyckelring också som tack! 

I dagens moderna värld så sker ju den mesta av kommunikation genom ett eller annat digitalt medie. Men det finns en speciell känsla i att få ett riktigt brev. Att känna på kuvertet, och veta att inuti finns ett hemligt meddelande till bara dig. Sedan sprätta upp kuvertet, höra det där rivande ljudet och sen se en glimt av pappret som ligger där i. Du kan se svarta krusiduller som är delar av bokstäver. Du kan kanske urskilja ett eller annat ord. Det är spännande och det kittlar lite i magen när du tar fram pappret. Kanten fastnar i kuvertet och du pillar försiktigt ut det. När du viker upp pappret det så gnids sidorna lite mot varandra och du får höra det torra raspandet från pappret. Sedan ser du dem, bokstäverna som någon tagit sig tid att skriva ner för hand. 

I går fick jag ett brev. Ett brev från den bästa kusinen någonsin. Det var ett ärligt och roligt Monika brev. Det var bland de bästa brev, mail, sms eller övrigt som jag någonsin fått.

 

Nästan i klass med mailet från Pizza online med 20% rabatt

 

Under några dagar nu så har jag varit med i ett supervisor apprentice program på jobbet. Översatt till svenska super visir äpple-te-is program... eller arbetsledar lärling. Eller vi säger så här, Jag har varit Luke skywalker. Studerat till att bli en Jedi. Fast utan lasersvärd.

Nu har i alla fall den här träningen kommit till sin ände och idag fick jag leka supervisor (Obi wan kenobi) hela dagen. Vilket var fantastiskt ohändelserikt, satt mest på min stol och glodde på dator skärmen(Jabba de hut stil). Det gör inte mycket nytta i kampen mot imperiet. 
Lite nytta gjorde jag dock, lyckades svara på två av de tre frågor agenter kom med till mig. Jorosåååå att...
Så från och med nu kommer jag att titulera mig med Lovisa accomplisher of supervisor apprentice program Johansson. Har till och med fått ett diplom, ja jag förstår att ni är avundsjuka. 

Men nu tänkte jag lämna detta lättsamma ämne och ta tillfället i akt att uppmärksamma en stor tragedi. Jag ska försöka vara så allvarlig som möjligt och visa största hänsyn till alla inblandade, för detta är nämligen oerhört sorgligt. Det handlar om att mista något. Att ha något i sin hand, något hela ens själ tränger efter och sedan förlora detta. Du litar på att det ska finnas kvar så du vänder ryggen till, sen när du ska ha det så är det borta.
Det hål du trodde skulle fyllas av detta blir nu ännu större, smärtan är svår och du kan inte förstå hur detta har hänt.
Vart gick det fel? Åh min gud hur kunde det bli så här?! 
Du skulle kunna återvända till platsen där ni först möttes. Göra ett fåfängt försök att hitta det men du vet djupt inom dig att det är hopplöst... Och att du är för lat.
Jag la inte ner chokladkakan i påsen efter jag betalda, jag måste accepetera att den är borta... Tror jag behöver gråta lite nu

 

Oj. Och så hade det gått över en vecka sedan jag flyttade hem. Tiden bara springer iväg här hemma.

 

Det känns lite konstigt att bara ha ett hem nu för tiden, förut kallade jag ju både Dublin och Orust för "hemma".  

 

Jag har fortfarande inte vant mig vid att alla pratar svenska (tänker fortfarande på engelska), att de kör på höger sida och att de faktiskt är rätt så kalla här hemma. (Med det sista menar jag hur okända personer beter sig mot varandra, alltså) Det känns också förjävla tomt att varken ha Pisa eller Denise i närheten längre. Pisa har jag i stort sätt suttit ihop med sedan vi flyttade dit i september. (To be honest satt vi väl ihop redan innan vi flyttade dit). Och Denise har sovit i vår lägenhet nästan varje natt sedan årsskiftet. Så det är klart det känns tomt och konstigt. 

 

Men! Vi har haft det så sjukt jävla roligt. Hade jag fått åka tillbaka i tiden skulle jag gjort om allt precis likadant. Och därför känns det ändå bra på något sätt, jag har ju så himla många minnen att tänka tillbaka på. Och saker att se fram emot. Pisa kommer jag träffa både redan nu i maj och senare i sommar och Denise kommer jag träffa i Österrike i augusti. (Förhoppningsvis kan Pisa ta sig dit också)

 

Dessutom är jag helt fantastiskt glad att ha nära till min familj och mina vänner här hemma, t.ex är det ju inte meningen att man ska bo så långt ifrån sin fru som jag gjort tidigare. Så jag tror och hoppas att den här sommaren kommer bli bra ändå. För jag vet att Pisa kommer ha det sjukt bra i Dublin med alla våra vänner där och dessutom, let's face it: hon bor i DUBLIN. Världens bästa stad. 

 

Åh! Jag vill säga ett STORT tack till alla som läst och kommenterat våra inlägg och hoppas ni fortsätter läsa nu när Pisa får bära bördan helt ensam. Men jag lovar er - i januari när vi drar till Australien kommer jag tillbaka och bloggar. 

 

Puss o kram.

Helt på egen hand och klockan 13.00 i fredags gick jag på bio. Jag såg iron man 3. Gjorde vissa iaktaggelser.

• Män i 20-30 års åldern gillar att gå på bio ensamma.
• Allt som du tuggar på knastrar extra mycket när du är ensam med elva personer i salongen.
• Att ta upp sitt block och skriva för att se upptagen ut får dig mer att se ut som en galning som för anteckningar över chipsens konsistens och de övriga människornas frisyrer.
• Att skratta högt åt andra saker som inte de andra skrattar åt bidrar också till att du utmärker dig som en galning.
• Robert Downey Jr är kung. 

Vill dra mig till minnes att någon gång under denna bloggs tidigaste inägg så uppmärksammade jag min tekniska begåvning när det gäller datorer. För er som trodde att det bara var en engångsföretelse så skulle jag vilja säga HA! Någonstans djupt inne i mina gener ligger en kod som vid oväntade tillfällen får mig att lösa de mest olösliga datorrelaterade problem. Jag ser mig själv lite som en superhjälte. När det väl gäller så kommer mina superkrafter upp till ytan.
Varför detta ryggdunkande kanske ni frågar er? Jo, jag har nämligen löst konflikten mellan datorn och kamerans minneskort!
(Jaja jag vet att jag kanske hyllar mig själv lite för mycket men sånt här händer inte mig ofta. Så jag passar på att njuta när jag kan) JAG ÄR EN DATORGUD! (okej det var det sista)
För att fira detta så tänkte jag lägga upp en bild

 

Okej, inte en jätterolig bild men ändå!