Oj. Och så hade det gått över en vecka sedan jag flyttade hem. Tiden bara springer iväg här hemma.

 

Det känns lite konstigt att bara ha ett hem nu för tiden, förut kallade jag ju både Dublin och Orust för "hemma".  

 

Jag har fortfarande inte vant mig vid att alla pratar svenska (tänker fortfarande på engelska), att de kör på höger sida och att de faktiskt är rätt så kalla här hemma. (Med det sista menar jag hur okända personer beter sig mot varandra, alltså) Det känns också förjävla tomt att varken ha Pisa eller Denise i närheten längre. Pisa har jag i stort sätt suttit ihop med sedan vi flyttade dit i september. (To be honest satt vi väl ihop redan innan vi flyttade dit). Och Denise har sovit i vår lägenhet nästan varje natt sedan årsskiftet. Så det är klart det känns tomt och konstigt. 

 

Men! Vi har haft det så sjukt jävla roligt. Hade jag fått åka tillbaka i tiden skulle jag gjort om allt precis likadant. Och därför känns det ändå bra på något sätt, jag har ju så himla många minnen att tänka tillbaka på. Och saker att se fram emot. Pisa kommer jag träffa både redan nu i maj och senare i sommar och Denise kommer jag träffa i Österrike i augusti. (Förhoppningsvis kan Pisa ta sig dit också)

 

Dessutom är jag helt fantastiskt glad att ha nära till min familj och mina vänner här hemma, t.ex är det ju inte meningen att man ska bo så långt ifrån sin fru som jag gjort tidigare. Så jag tror och hoppas att den här sommaren kommer bli bra ändå. För jag vet att Pisa kommer ha det sjukt bra i Dublin med alla våra vänner där och dessutom, let's face it: hon bor i DUBLIN. Världens bästa stad. 

 

Åh! Jag vill säga ett STORT tack till alla som läst och kommenterat våra inlägg och hoppas ni fortsätter läsa nu när Pisa får bära bördan helt ensam. Men jag lovar er - i januari när vi drar till Australien kommer jag tillbaka och bloggar. 

 

Puss o kram.