Under några dagar nu så har jag varit med i ett supervisor apprentice program på jobbet. Översatt till svenska super visir äpple-te-is program... eller arbetsledar lärling. Eller vi säger så här, Jag har varit Luke skywalker. Studerat till att bli en Jedi. Fast utan lasersvärd.

Nu har i alla fall den här träningen kommit till sin ände och idag fick jag leka supervisor (Obi wan kenobi) hela dagen. Vilket var fantastiskt ohändelserikt, satt mest på min stol och glodde på dator skärmen(Jabba de hut stil). Det gör inte mycket nytta i kampen mot imperiet. 
Lite nytta gjorde jag dock, lyckades svara på två av de tre frågor agenter kom med till mig. Jorosåååå att...
Så från och med nu kommer jag att titulera mig med Lovisa accomplisher of supervisor apprentice program Johansson. Har till och med fått ett diplom, ja jag förstår att ni är avundsjuka. 

Men nu tänkte jag lämna detta lättsamma ämne och ta tillfället i akt att uppmärksamma en stor tragedi. Jag ska försöka vara så allvarlig som möjligt och visa största hänsyn till alla inblandade, för detta är nämligen oerhört sorgligt. Det handlar om att mista något. Att ha något i sin hand, något hela ens själ tränger efter och sedan förlora detta. Du litar på att det ska finnas kvar så du vänder ryggen till, sen när du ska ha det så är det borta.
Det hål du trodde skulle fyllas av detta blir nu ännu större, smärtan är svår och du kan inte förstå hur detta har hänt.
Vart gick det fel? Åh min gud hur kunde det bli så här?! 
Du skulle kunna återvända till platsen där ni först möttes. Göra ett fåfängt försök att hitta det men du vet djupt inom dig att det är hopplöst... Och att du är för lat.
Jag la inte ner chokladkakan i påsen efter jag betalda, jag måste accepetera att den är borta... Tror jag behöver gråta lite nu