Jag ar inte den som gillar att skryta. Jag alskar inte att sola mig i andras beundran medans de kysser mina fotter. Jag gillar inte att upprepade ganger beratta om mina hjalte bravader och spanna mina muskler medans det vanliga folket suckar av beundran och grater over aran att fa vara i min narhet.

 

Men ibland vill jag faktiskt av ren barmhartighet dela med mig av mitt hjalte liv till andra manniskor bara for att de ska kunna fa smaka lite pa detta upphojda liv.

For har om dagen raddade jag faktiskt ett liv.

Helt utan tanke pa att mitt eget liv kunde vara i risk, sa stannade jag upp mitt pa ganggatan och visade mina sanna hjaltekvaliter. For framfor mig lag en hjalplos varelse pa rygg, kippandes efter luft medans livet sakta forsvann ur hans ogon. Mitt heroiska hjarta visste direkt vad det skulle gora. Jag bojde mig ner och plockade upp detta lilla djur med fladdrande livslaga och forde det med en trygg hand till sakerhet.
En gronskande sakerhet uppe pa en stenmur langt ifran den kalla asfalt dar han legat utsatt for faror och kyla.

Vi skiljdes med dessa ord:

"Lev fri min van! gladjs over dina nyvunna dagar och finn din vag till lyckan!"

Han sa inget. Han var en snigel.