Så, för att det ska hända lite på den här bloggen så tänker jag helt överge konceptet där jag berättar om min dag. I alla fall lite grann. Jag ska istället berätta för er berättelsen om Das kaninchen. Den här filuren

 

 

Så här kommer del Eins:

 

Laboratoriet var mörkt. Forskarna hade gått hem för dagen. Råttorna i burarna pep, aporna snarkade och kaninerna stirrade dumt på inget och gnagde lika dumt på sallad. En av de vita kaninerna satt inte i sågspånet i sin bur. Han satt på den blanka metallbänken utanför sin bur. Han bajsade lite och hoppade sedan iväg mot de kvarglömda glasflaskorna som stod på bänken. Nosen viftade när han ivrigt sniffade på glasbägarna. Vätskan i ena glasbägaren såg alldeles svart ut i månskenet som föll genom fönstret och skapade en kuslig dramatisk stämning. En apa fes.

 

Kaninen hoppade vidare på bänken med råkade stöta till glasbägaren och självklart föll den mot marken i slowmotion medan de andra djuren följde den med blicken med öppna munnar och i apornas fall även händer vars knogar vitnande när de grep om gallret.

 

Bägaren splittrades i tusen bitar och en enda liten droppe av den mörka vätskan studsade väldigt orealistisk upp från golvet träffade kaninens fluffig öra.

 

Kaninen bajsade lite till och sedan började förändringen

 

Fortsättning följer... Dumdumduuuuuuuuum!