När jag flyttade ur min lägenhet i uddevalla så skapades det flera svarta hål. I ett av de här hålen hamnade min laddare till kameran. Så jag fick traska till teknologi butiken och köpa mig en ny. Killen bakom disken hade fina ögon... hela huvudet var ganska fint. Och han pratade om saker, kommer ihåg att jag tyckte om det. Så det slutade med att jag köpte en dyr universal laddare som ska passa mitt kamera batteri. Vilket det så klart inte gjorde. 
Eller ja, funkar gör det väl om man sätter i batteriet med exakt rätt vinkel och sedan snurrar motsols tre varv och offrar en get.

Men de senaste gångerna har det inte funkat alls. Lampan lyser glatt i början "Nä men oj så ruskigt trevligt, ett batteri att ladda det var längesen. Blir så glad när det men vad i helvete är detta! Aaaaa ta bort det! Nä fan heller att jag tänker ladda det här!"

Trodde först att skiten hade gått sönder. Kan väl erkänna att jag varit smått irriterad. Men igår så slog min superhjälte sida till igen. Jag kände hur det tekniska kunnadet blommade ut i mina nerver och fingrarna visste exakt vad de skule göra.
Jag vände på batteriet och himlens portar öppnade sig.

 När jag fick det fina fina brevet från min fina fina kusin så hade hon också skickat med två fina fina bilder.

Så jag tog en bild på bilderna så ni kan se att de sitter uppe nu. Det är fantastiska bilder från en fantastisk sommar :) Det var den sommaren Magnusson systrarna för evigt fick en plats i mitt hjärta... Och det var också den sommaren jag för första gången bröt mig in i ett hus.

 

När man sitter och bokar sådana hära hotellrums saker över telefon grejen, så blir det oundvikligen att man då och då zoomar ut. När gästen ger dig datum och frågar saker om rummet så kanske du sitter och tänker på din framtida middagsmat, hur du ska kunna få ryan gosling att älska dig och om det är dags att tvätta underkläder igen.
Vilket jag tycker kan vara förståeligt även om det gör bokningen så mycket jobbigare. För jag menar, det är mänskligt med en något nedsatt koncentrations förmåga ibland.

 

Men det som jag tycker är ännu jobbigare är när du zoomar ut när du själv pratar. När du mitt i en mening inser att munnen går men du har ingen aning om vad du säger. Pratar jag om rummet? Varför sa jag något om en giraff? Hur många gånger i rad har jag sagt avboknings policyn nu? Okej, jag bara spelar cool och låter mig prata klart. Jag ska nog lista ut vad det handlar om... så småningom. Fake it until you make it!

 

 

Så måna regnbågar som jag sett nu i Dublin har jag nog aldrig sett under hela min levnadstid. Och varje gång så händer samma sak, utan undantag. Jag blir tre år igen. Jag tar alltid några sekunder till att bara stirra dumt för att sedan bryta ut i ett stort flin. Sen måste jag tygla mig hårt för att inte peka på regn bågen och skrika "kolla!kolla! En reeeeegnbååååge! Fiiiiiiin!" Är det en halv båge blir jag inte lika exalterad som om det är en hel båge, för det är så fint!  Och om det är en dubbel båge, herre min get då ger jag ifrån mig ett förtjust pip och skratt.

Hände på en tågresa en gång för ungefär ett år sen. Såg en dubbel båge genom fönstret och, håll i er nu mina vänner, jag såg änden på regnbågen. Jag lovar! Den landade mitt i ett fält. Gud, fnissar bara vid tanken. Kommer tydligt ihåg hur jag bara stirrade på den och flinade som den tre åring jag engentligen är

Regnbågar yey!

I tisdags ringde det nerifrån ytterdörren. Jag trodde det var min käre rumskamrat som glömt nyckeln så hasade mig fram till port telefonen (hade på mig pyjamas deluxe) och tryckte på knappen för att släppa in honom. Hör stegen i trappen följt av knackningen på vår dörr och inte ont anande öppnar jag dörren. Utanför stor en kort mörkhårig irländsk kvinna. Hon slänger fram en ID bricka. 
"Hi I'm from the irish statistic something something"
"Haj I'm swädisch and i min pujamas" Nä, det sa jag väl kanske inte. Sa inte så mycket för hade inte förväntat mig henne där i dörröppningen. Måste ha sett väldigt dum och förvirrad ut... Som vanligt då skulle kanske några vilja tillägga *hostmonikahost*

Jag finner mig snabbt och bjuder in denna kvinna till vardagsrummet. Hon ska bara ställa några frågor. Hon har tre barn. Hennes yngsta använder jätte mycket brun utan sol. Vilket hon inte behöver. Men så var hennes äldsta dotter också. Men inte längre. Hon hoppas detta ska bli omordernt snart.
Sen kommer frågorna. Det gäller min ekonomi. Så där sitter jag alltså redo för sängen, nyduschad i min pyjamas och ska svara på frågor om inkomst och sparande. Räkna om svenska pengar till euro, försöka lista ut hur mycket studieskulder jag har, gissa på hur mycket jag skulle få om jag sålde min bil och hur mycket jag betalar för mat varje vecka och så vidare... 

 

Jag är inte alltid den skarpaste kniven i lådan och iklädd pyjams skulle jag vilja påstå att jag är mer åt sked hållet. Men jag fick allt svarat på frågorna! När jag inte förstod eller inte visste så var hon så snäll och förenklade frågan eller hjälpte mig att räkna ut svaret. Hon var faktiskt en riktigt trevlig prick. 

Så i det stora hela så var det ganska trevligt att sitta i pyjamas och prata pengar med denna irländska.

Och så fick ja ju block, penna och nyckelring också som tack! 

I dagens moderna värld så sker ju den mesta av kommunikation genom ett eller annat digitalt medie. Men det finns en speciell känsla i att få ett riktigt brev. Att känna på kuvertet, och veta att inuti finns ett hemligt meddelande till bara dig. Sedan sprätta upp kuvertet, höra det där rivande ljudet och sen se en glimt av pappret som ligger där i. Du kan se svarta krusiduller som är delar av bokstäver. Du kan kanske urskilja ett eller annat ord. Det är spännande och det kittlar lite i magen när du tar fram pappret. Kanten fastnar i kuvertet och du pillar försiktigt ut det. När du viker upp pappret det så gnids sidorna lite mot varandra och du får höra det torra raspandet från pappret. Sedan ser du dem, bokstäverna som någon tagit sig tid att skriva ner för hand. 

I går fick jag ett brev. Ett brev från den bästa kusinen någonsin. Det var ett ärligt och roligt Monika brev. Det var bland de bästa brev, mail, sms eller övrigt som jag någonsin fått.

 

Nästan i klass med mailet från Pizza online med 20% rabatt

 

Helt på egen hand och klockan 13.00 i fredags gick jag på bio. Jag såg iron man 3. Gjorde vissa iaktaggelser.

• Män i 20-30 års åldern gillar att gå på bio ensamma.
• Allt som du tuggar på knastrar extra mycket när du är ensam med elva personer i salongen.
• Att ta upp sitt block och skriva för att se upptagen ut får dig mer att se ut som en galning som för anteckningar över chipsens konsistens och de övriga människornas frisyrer.
• Att skratta högt åt andra saker som inte de andra skrattar åt bidrar också till att du utmärker dig som en galning.
• Robert Downey Jr är kung. 

1. Efter 8 dagar i Svea rike kommer Pisa tillbaka till den gröna ön igen.

2. Fick ett brev från min fru, som innehöll det här:

Nämnde för henne att de bara har jättesött te här, och ska man dricka flera koppar per dag blir det lite för sött. Så hon la i några tepåsar också. Sitter just nu och dricker örtteet. Mmm. 

3. Fick ett himla bra samtal. Mer får ni veta någon annan gång, haha.

Och precis utanför prispallen hamnade 4. Min röst är inte bra, men nu höjs och sänks min röst som en tonårspojkes, istället för att bara viskas fram. Dock vet jag inte om det är positivt, men det är ju najs med lite förändring. 

 

 Nu har det skett! Det som både jag och Monika otåligt väntat på. Monika har nog längtat lite mer eftersom det varit hon som lidit mest: Men låt det som skett stanna i det förflutna, nu ska vi fokusera på nuet... eller ja, det som hände igår. Tillräckligt mycket nu för att räknas som nu kan jag tycka. I alla fall!

 

Efter ungefär fem månader här i Irland så har jag, Lovisa Johansson, äntligen lärt mig mitt irländska telefonnummer!

Det var som om en dörr öppnades framför mina ögon och jag kunde se paradiset som gömt sig där bakom. Jag kände mig som en hel och och vuxen människa. 

Jag är nu tillfreds med livet

!

Kan de inte bygga broar för tågen istället?

Idag har Monika och jag varit på Donnybrookfair. En mycket fin mataffär med massa olika goda och spännande grejer. Till exempel hallonvinäger! Jo tack sa Pisa! Vad ska du ha det till? sa förnuftet

Men köpte iallafall bananbröd och Monika fick köpt yoghurtshonungsbröd.

 

Sedan drog vi in till da city och shoppade loss lite. Fanns fortfarande lite reor att mjölka ur. Passade också på att äta lite mumsig lunch på ett bakeri/restaurang. 

Sedan mina kära vänner blidde det bio. Vi såg Berättelsen om Pi, var en tiger med i den filmen. Jag sa att jag ville ha en tiger. Monika sa nej... Detta var alltså det trevliga som hände så nu vänder vi blad och tar de mindre intelligenta bitarna

 

I denna film fanns en scen. Pi fångar en fisk som sprattlar som fan och Pi behöver ju den här fisken till mat.Alltså behöver han ta död på fisken. Den första tanken som dyker upp i mitt huvud är : Dränk den!

 

Filmen tog slut, vi åkte hem med bussen. När vi går av bussen känner jag det... En mycket obehaglig känsla. Min rumpa är genomblöt. Jag vet inte vad jag satte mig i, vill inte veta vad heller. Och nej, jag kissade inte ner mig. Inte vad jag kommer ihåg. Men vem vet, Monika skallade mig ju på hemvägen så kan ju ha fått minnesförlust.

 

På tal om minnesförlust, på vägen hem så kom jag på att jag glömt berätta en sak för Monika som jag sett.

Jag: Du, har jag berättat för dig att jag såg en hare på flygplatsen?

Monika: Nää...

Jag: Jag såg en hare på flygplatsen

 

 

Tydligen så snöar det i Sverige. Tydligen lite extra mycket i hufvudsstads regionerna så att säga. Vilket har märkts på våra samtal idag. " ja tyvärr är det fullbokat, tyvärr är det fullbokat, tyvärr fullbokat. fullbokat.fullt"

 

Visserligen hade man kanske kunnat piffa upp det lite

 

"Yoo dooowg, this crib is packed yooo!"

 

"Eeee jo asså, det e typ fett mycket folk där. Kan inte typ ens se alla människor for att de e så myyye folk. OMG!" 

"Är du säker på att det är ett hotellrum du vill ha? Det hålet du har i din själ kommer inte att fyllas om du bokar ett hotellrum. Om du är helt ärlig mot dig själv nu, är det inte egentligen en kram du vill ha?

"Tyvärr har vi inga hotellrum att erbjuda, kan jag få bjuda på en sång?"

"Jag är så ledsen*gråter hysteriskt*Det är helt sluuuuuuuut *gråter lite mer hysteriskt* ÅH GUD DET ÄR SÅ ORÄTTVIST! *gråter hysteriskt hysteriskt*

Nästa gång det är snökaos kan man kanske pröva en i alla fall

Aah känner ni doften av glögg? Eller den ljuvlig aromen från pepparkakor som letar sig in i era näsborrar och kittlar er julnerv? Ni kanske hör tonerna av den skönaste julmusik vars mjuka toner lägger sig tillrätta i era öron. Det är ju trots allt bara en månad kvar till julafton!

 

Här i Dublin har de tänt igång julbelysningen på gatorna och det är så fint att jag bara vill grabba tag i närmsta person,  ge dem en ordentig kyss o skrika "DET AR JUL TAMEJFAN!" for att sedan skutta ner för gatan under glada skrik.

På ett köpcenter här har de satt upp ett helt tomteland. Komplett med plast is, fejksnö och tomtenissar. Och min gissning är att dessa tomtar har det fruktnsvärt tråkigt under tiden de ligger undangömda i någon källare. Varför tror jag detta kanske ni frågar er? Jo jag tror detta för att dessa totenissar är, utan några som helst tvivel, höga som hus. 

 

Är ju att det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Men jag tror det är ljust liite längre här än hemma i Sverige, så vi får väl passa på att njuta egentligen. :) 

 

 

 

Ibland far man det dar samtalet. Det dar underbara harliga samtalet som gor ens hela dag.

Idag fick jag aran att prata med genuint trevlig och glad manniska som ville boka rum hos mig. Det var nastan sa jag inte ville lagga pa luren. Kunde suttit med den har manniskan hela dagen.

 

Ville bara doppa den har manniskan i choklad vira in hen i marshmallow och for evigt lata hen vila i min ficka.

 

Jag fick en kram over telefonen och  ja gott folk jag svarade med ett stort leende:

"Kram till dig med"

 

 

Pisa: For mig borjar det med att vackarklockan inte ringer. Varfor ringer den inte tanker jag? Jag har ju kollat flera ganger sa att jag har stallt den pa ratt tid. Jag kollade till och med upp om klockan skulle andra tid automatiskt! Allt for att jag skulle komma upp i tid. Men den ringde inte. For jag hade tydligen valt att mitt alarm inte skulle ringa pa helger. Detta eftersom vi flera ganger vaknat halv sju pa lordagsmorgonen for att jag glomt stanga av alarmet.

Tydligen kan jag inte vinna hur jag an gor.

 

Sedan efter att ha ockuperat badrummet och av misstag lurat Monika till o tro att jag hade nagot slags mentalt sammanbrott darinne, sa slanger jag mig ut i den Dublinska stormen. Fast forst fick jag springa tillbaka upp o hamta paraplyet. Men sen var jag pa vag!

 

Halvvags kom jag dock pa att jag glomt mitt passerkort.. Ringde Monika. Monika svara. Hon gick med pa att vanta pa mig. Tyckte jag var hyggligt.

 

For att ni ska forsta min angest den har morgonen sa far jag borja med att beratta lite om gardagen.
Vi var ju ivag pa paintball (forbannat roligt, forresten) och vi hade sovit daligt natten till igar.
Da forstar ni kanske att jag var ganska sa dod nar vi kom hem igar sa jag gick och la mig tidigt.
Ni vet, nar man gar och lagger sig vid 9-snaret sa ser man verkligen fram emot att fa sova ut. Lange och val.
Da kanske ni forstar min irritation nar man vaknade vid halv fem och var pigg. PIGG. Gjorde misstaget att ligga
kvar i sangen iallafall och sjalvklart, SJALVKLART, somnade jag om ungefar en halvtimme innan jag skulle upp.
Ser ut som en spoke nu, har jag tur haller det i sig tills pa onsdag da vi ska fira Halloween pa jobbet. Gott
att slippa kla ut sig, menar jag.
 
Anywho, val uppe ur sangen rullade morgonen pa smidigt och jag gick ivag lite tidigare an for att slippa stressa
till jobbet.
 
Nar jag var nastan framme ringer Pisa mig.
 
She did it again.
 
Glomde sitt nyckelkort till jobbet.
 
Sa dar fick jag sta, mitt i regnet och vanta pa henne. Grrr. Har hade jag gatt tidigare for att slippa stressa,
men neeeheeej.
Okej, jag ar inte arg pa riktigt. Men dagen hade kunnat bli liite battre om jag sluppit sta i regnet ;)
 
 
Val pa jobbet. Vi sitter egentligen pa tredje vaningen, men vi bestamde oss for att satta oss med alla andra
uppe pa femte vaningen. Sa vi gick med glada steg (naja) upp dit och satte oss vid varsin dator.
 
Det var da helvetet borjade.
Nar jag forsokte logga in pa programmet som vi bokar genom blev det ett "Fatal error" och skiten vagrade starta.
"Jaha" tankte jag och gick till en annan dator. Den ogillade mig ocksa och sag till att programmet vagrade starta
dar ocksa. Redan nu hade minuterna borjat krypa over nio och jag blev mer o mer stressad. Gick till en tredje dator -
samma javla sak dar. "AAAaah!" Skrek jag, sprang ner till tredje vaningen, loggade in och har funkade det minsann. Va tusan!
Aja. Nu sitter vi iallafall har. Far ta det forsiktigt pa vagen hem sa det inte hander nagot mer.

 

 

Fuck lugn helg! Det blir utgång ändå.