I tisdags ringde det nerifrån ytterdörren. Jag trodde det var min käre rumskamrat som glömt nyckeln så hasade mig fram till port telefonen (hade på mig pyjamas deluxe) och tryckte på knappen för att släppa in honom. Hör stegen i trappen följt av knackningen på vår dörr och inte ont anande öppnar jag dörren. Utanför stor en kort mörkhårig irländsk kvinna. Hon slänger fram en ID bricka. 
"Hi I'm from the irish statistic something something"
"Haj I'm swädisch and i min pujamas" Nä, det sa jag väl kanske inte. Sa inte så mycket för hade inte förväntat mig henne där i dörröppningen. Måste ha sett väldigt dum och förvirrad ut... Som vanligt då skulle kanske några vilja tillägga *hostmonikahost*

Jag finner mig snabbt och bjuder in denna kvinna till vardagsrummet. Hon ska bara ställa några frågor. Hon har tre barn. Hennes yngsta använder jätte mycket brun utan sol. Vilket hon inte behöver. Men så var hennes äldsta dotter också. Men inte längre. Hon hoppas detta ska bli omordernt snart.
Sen kommer frågorna. Det gäller min ekonomi. Så där sitter jag alltså redo för sängen, nyduschad i min pyjamas och ska svara på frågor om inkomst och sparande. Räkna om svenska pengar till euro, försöka lista ut hur mycket studieskulder jag har, gissa på hur mycket jag skulle få om jag sålde min bil och hur mycket jag betalar för mat varje vecka och så vidare... 

 

Jag är inte alltid den skarpaste kniven i lådan och iklädd pyjams skulle jag vilja påstå att jag är mer åt sked hållet. Men jag fick allt svarat på frågorna! När jag inte förstod eller inte visste så var hon så snäll och förenklade frågan eller hjälpte mig att räkna ut svaret. Hon var faktiskt en riktigt trevlig prick. 

Så i det stora hela så var det ganska trevligt att sitta i pyjamas och prata pengar med denna irländska.

Och så fick ja ju block, penna och nyckelring också som tack! 

I dagens moderna värld så sker ju den mesta av kommunikation genom ett eller annat digitalt medie. Men det finns en speciell känsla i att få ett riktigt brev. Att känna på kuvertet, och veta att inuti finns ett hemligt meddelande till bara dig. Sedan sprätta upp kuvertet, höra det där rivande ljudet och sen se en glimt av pappret som ligger där i. Du kan se svarta krusiduller som är delar av bokstäver. Du kan kanske urskilja ett eller annat ord. Det är spännande och det kittlar lite i magen när du tar fram pappret. Kanten fastnar i kuvertet och du pillar försiktigt ut det. När du viker upp pappret det så gnids sidorna lite mot varandra och du får höra det torra raspandet från pappret. Sedan ser du dem, bokstäverna som någon tagit sig tid att skriva ner för hand. 

I går fick jag ett brev. Ett brev från den bästa kusinen någonsin. Det var ett ärligt och roligt Monika brev. Det var bland de bästa brev, mail, sms eller övrigt som jag någonsin fått.

 

Nästan i klass med mailet från Pizza online med 20% rabatt

 

Under några dagar nu så har jag varit med i ett supervisor apprentice program på jobbet. Översatt till svenska super visir äpple-te-is program... eller arbetsledar lärling. Eller vi säger så här, Jag har varit Luke skywalker. Studerat till att bli en Jedi. Fast utan lasersvärd.

Nu har i alla fall den här träningen kommit till sin ände och idag fick jag leka supervisor (Obi wan kenobi) hela dagen. Vilket var fantastiskt ohändelserikt, satt mest på min stol och glodde på dator skärmen(Jabba de hut stil). Det gör inte mycket nytta i kampen mot imperiet. 
Lite nytta gjorde jag dock, lyckades svara på två av de tre frågor agenter kom med till mig. Jorosåååå att...
Så från och med nu kommer jag att titulera mig med Lovisa accomplisher of supervisor apprentice program Johansson. Har till och med fått ett diplom, ja jag förstår att ni är avundsjuka. 

Men nu tänkte jag lämna detta lättsamma ämne och ta tillfället i akt att uppmärksamma en stor tragedi. Jag ska försöka vara så allvarlig som möjligt och visa största hänsyn till alla inblandade, för detta är nämligen oerhört sorgligt. Det handlar om att mista något. Att ha något i sin hand, något hela ens själ tränger efter och sedan förlora detta. Du litar på att det ska finnas kvar så du vänder ryggen till, sen när du ska ha det så är det borta.
Det hål du trodde skulle fyllas av detta blir nu ännu större, smärtan är svår och du kan inte förstå hur detta har hänt.
Vart gick det fel? Åh min gud hur kunde det bli så här?! 
Du skulle kunna återvända till platsen där ni först möttes. Göra ett fåfängt försök att hitta det men du vet djupt inom dig att det är hopplöst... Och att du är för lat.
Jag la inte ner chokladkakan i påsen efter jag betalda, jag måste accepetera att den är borta... Tror jag behöver gråta lite nu

 

Vill dra mig till minnes att någon gång under denna bloggs tidigaste inägg så uppmärksammade jag min tekniska begåvning när det gäller datorer. För er som trodde att det bara var en engångsföretelse så skulle jag vilja säga HA! Någonstans djupt inne i mina gener ligger en kod som vid oväntade tillfällen får mig att lösa de mest olösliga datorrelaterade problem. Jag ser mig själv lite som en superhjälte. När det väl gäller så kommer mina superkrafter upp till ytan.
Varför detta ryggdunkande kanske ni frågar er? Jo, jag har nämligen löst konflikten mellan datorn och kamerans minneskort!
(Jaja jag vet att jag kanske hyllar mig själv lite för mycket men sånt här händer inte mig ofta. Så jag passar på att njuta när jag kan) JAG ÄR EN DATORGUD! (okej det var det sista)
För att fira detta så tänkte jag lägga upp en bild

 

Okej, inte en jätterolig bild men ändå!

Det är väl kanske dags för mig att ta lite ansvar, erkänna att jag var med i skapandet och att vi faktiskt är två om detta. Ska väl också erkänna att jag inte har funnits där som sig bör, att jag undvikit min roll och varit ytterst frånvarande. Att Monika har fått dra det tunga lasset på egen hand och varit mer ensamstående än vad som egentligen var planerat från början. Min uppmärksamhet har varit splittrad och jag har inte lagt ner den kärlek som varit förtjänad. Och det är nu när Monika lämnat mig som jag inser alla de fel jag gjort, hur mycket jag har försummat. Så mina vänner, det är nu jag ska stiga upp och visa att jag är värdig. Att jag faktiskt kan ta ansvar och vårda och älska. Det är nu jag ska skriva blogg!.. Göra blogg?... uppehålla ett regelbundent flöde utav text som placeras i cyberrymden.

Räknar med att jag håller detta i en vecka ungefär.

Jahopp... Som ni förstår så är det en Monika mindre i lägenheten nu. Har istället fått in spansk/tysk kille, men jag vet inte riktigt... Visst han är trevlig och så men inte ens lite blond, kommunicerar inte genom roliga ljud och pratar inte på göteborgska varannan mening. Men men man får väl nöja sig med det man får. Och förstå att även blonda orustbor måste få ha sin frihet.
Speciellt när de är sjukligt immuna mot sömnmedel... Visste att jag borde köpt kedjor och silvertejp... rookie mistake.

Ska försöka vara lika duktig med bilder som Monika, men efterom min dator och minneskortet inte pratar med varandra för tillfället. (teknik drama ni vet, någon vänstrade med någons usbport, hårddisk processorer med säker borttagning osv) så blir det som det blir

Den sitter nu i fönsterbrädet och är bara så fantastiskt sjöjungfruig! Lyckades med bedriften att gå vilse igen och hitta affären, men måste erkänna att det tog sin lilla tid. Måste också erkänna att jag troligtvis inte kommer att hitta dit igen. Finns alldeles för måna gator i den här staden som går åt för många olika håll.

 

 

När jag var i den lilla butiken så passade jag på att köpa en trumpet spelande panda i porslin till Monika. Vet att hon alltid velat ha en trumpetspelande panda i porslin. 

 

Monika är nu tillbaka i Sverige på besök. Hon behövde ordna upp landet lite tror jag det var. Så nu sitter jag ensam kvar och stirrar ut genom fönstret medans regnet strilar ner och tänker djupa tankar om saknad och purjolök. Men det håller ju inte i längden så idag begav jag mig ut i snöovädret på stan. Det har snöat här tre dagar i rad nu! Visserligen smälter det bort men ändå, helt galet.

 

Idag i staden hittade jag den bästa affären jag någonsin varit i. Varför var detta den bästa affären kanske ni undrar nu? Även om ni inte undrar det så ska jag säga det ändå. De hade ett lejonhuvud av fejkguld, ett sådant man kan sätta upp på väggen. Jag upprepar: de hade ett LEJONHUVUD man kan sätta på väggen. Finns det något annat objekt som kan göra ett hem mer komplett än ett lejonhuvud på väggen? Svaret är nej. LEJONHUVUD!!

 

Men det slutar inte där, de hade också något annat som jag aldrig förstått att jag saknat förens idag. En liten glas sjöungfru. Ungefär lika stor som en jätteräka. Naken med en fiskstjärt och i glas. En fantastisk liten skapelse. Funderade länge på om jag skulle köpa den men gjorde tyvärr inte det. och det är här mina vänner som inlägget tar en vändning mot det sorgliga.

 

Efter en halvtimme då jag insett mitt stora misstag så gick jag tillbaka för att köpa den men hittade inte affären!! Vet inte om den bara dyker upp en viss tid på en viss dag, om man måste ha ett kodord eller om det bara var en hallucination från min sida. Vad jag dock vet är att jag ska ha den sjöjungfrun! Och lejonhuvudet! 

 

 

 

 

 

Det har varit ett kort uppehåll på bloggen. Detta beror på en serie oundvikliga men dock överraskande händelser. Kan börja i den ena änden som är i början så vi kommer till den andra.

 

Superman finns på riktigt och tydligen har han och Monika förhindrat ett kärnvapen krig, fråga mig inte hur för vid det tillfället jobbade jag undercover. Vart någonstans kan jag inte avslöja, det är hemligstämplat. Men kan säga så här mycket. Dvärgarna på en visst filmbolags nöjespark kommer aldrig att bli som de var innan.

 

Sedan har tydligen min kära kusin tillsammans med backstreet boys skrivit en musikal om det politiska läget i USA. Jag måste erkänna att detta gjorde mig en smula förvånad men har väl alltid misstänkt att Monika dolt sin musikaliska talang för mig. Hon har även blivit bannlyst från alla slags varmluftsballonger

 

Själv har jag också tagit död på den sista existerande enhörningen, helt oavsiktligt vill ja bara tillägga! Var faktikt inte så lätt att veta att den ryska sattelliten vi skjöt ner skulle landa just där!

 

 

Så detta är några av anledningarna till att vi inte har skrivit på bloggen... Absolut inte att vi inte har haft tid eller varit lata *host*Pisa*host* Oh gud nej!

 

Men nu ska det bli ordning på grejerna! 

 

 

 

Lucia idag! Lussebullarna ar framplockade. Luciafirandet rullar fram pa svtplay och Monika har glitter i haret. I koket bjuds det pa glogg och kakor, mina vanner det ar lika idylliskt som en carl larsson tavla

 

 

JA! Det är sant! Köttbullar och LINGONSYLT! Denna gudomliga gåva, var tvungen att smaka innan jag gick med på att det faktiskt var sant. Nu är jag i himmelen. 

 

Jag vill tacka tillverkaren av köttbullar och lingonsylt. Tackar även Pisa som gjorde i ordning maten. Och inte minst IKEA - utan er hade detta inte varit möjligt.

Tydligen så snöar det i Sverige. Tydligen lite extra mycket i hufvudsstads regionerna så att säga. Vilket har märkts på våra samtal idag. " ja tyvärr är det fullbokat, tyvärr är det fullbokat, tyvärr fullbokat. fullbokat.fullt"

 

Visserligen hade man kanske kunnat piffa upp det lite

 

"Yoo dooowg, this crib is packed yooo!"

 

"Eeee jo asså, det e typ fett mycket folk där. Kan inte typ ens se alla människor for att de e så myyye folk. OMG!" 

"Är du säker på att det är ett hotellrum du vill ha? Det hålet du har i din själ kommer inte att fyllas om du bokar ett hotellrum. Om du är helt ärlig mot dig själv nu, är det inte egentligen en kram du vill ha?

"Tyvärr har vi inga hotellrum att erbjuda, kan jag få bjuda på en sång?"

"Jag är så ledsen*gråter hysteriskt*Det är helt sluuuuuuuut *gråter lite mer hysteriskt* ÅH GUD DET ÄR SÅ ORÄTTVIST! *gråter hysteriskt hysteriskt*

Nästa gång det är snökaos kan man kanske pröva en i alla fall

Några meter från våran lägenhet ligger AIB:s stora byggnad (är en bankgöremojgrej). Utanför en av deras entreer står ett monster, en styggelse av okänt materiel, en naturvidrig hädelse som borde brännas tillsammans med sin skapare.

Om nu inte skaparen gjorde den här statyn enbart för att denna hemska demon hemsökte hens drömmar och det enda sättet för hen att få bort denna själsiga böd var att skapa den, för i så fall kan jag förlåta "konstnären"... eller i alla fall nästan. 

För det enda vettiga man möjligtvis kan göra efter att ha skapat en sådan här sak är att sjunka ihop i fosterställning, gråta hysteriskt och släpa sig fram över marken för att man är för svag för att gå och hämta dynamiten.

 

 

En daG kommer jag att passera den här kaninen och köttslamsor kommer att hänga  ur dess mun. 

DAS KANINCHEN WANTZS YOOOOR SOOOOL!

 

Har tagit ännu ett steg in i vuxenlivet. Har nämligen varit på min första officiella arbetsrelaterade julfest. Applåder inför denna fantastiska händelse krävs inte av er... men uppmuntras dock starkt.

 

Detta skedde då i lördags och det var fantastiskt roligt måste jag säga, vi ockuperade en sal på bästa västern plaza academyn hotellet någonting typ så hette de. Satt så klart vid det bästa bordet, bord nummer 1. Stod nämligen det på en lapp på bordet. Nummer ett då.

Men herrejisses vi levde verkligen upp tilll det namnet! Längesedan jag skrattade så mycket.

 

Sen dansade vi hela natten och drack... självklart bara vatten. Hamnade i en bugg och längst fram i ett danståg. Kommer tyvärr inte ihåg vilken låt det var som spelades under mitt ledarskap, vilket grämer mig. Vet att det i alla fall under kvällen spelades sweet child of mine och att 95% av festdeltagarna då slängde fram var sin luftgitarr, mig inkluderat. Det var magnifikt.

 

Tyvärr har jag inte några dugliga bilder från kvällen att visa i detta nu. Främst beroende på förfriskade personer både framför och bakom kameran men här får ni något att lira till i alla fall

 

 

När jag flög på min förtrollade gås hit till pysslingarnas och guiness land hade jag med mig i kappsäcken en liten datamaskin. Ni vet en sådan där sak som man kan göra saker med på ett nät samtidigt som man inte gör de sakerna man egentligen ska göra.

I alla fall, denna datamaskin har tjänat mig hysat troget under tiden här. Den har vissa brister och vi har diskuterat dessa brister men jag har tyvärr inte fått mycket respons tillbaka från maskinen. Trots mina högljudda och iband fysiska argument. Men visa strider kan man helt enkelt inte vinna.

 

Så jag gjorde vad varje människa gör i den situationen. Jag grät ut hos mamma o pappa och viola! En ny datamaskin sitter nu så fint här i mitt knä. Den är mycket mer samarbetsvillig samt en storlek störra än den gamla. En helt fantastisk manick må ja säga!

 

ja... det var väl allt tror ja... Inget mer att skriva som jag kan komma på. Eller jo! Köpte ju skräckfilm idag. Tänkte att jag och Monika ska bli psykisk ärrade, kan ju vara lite trevligt så hära på söndagskvällningen

 

Mina kunder maste tro att jag ar runt 70 ar gammal, att jag sitter framfor mitt bokningssystem med stickor i handen och en katt i knat. Att jag med darrande steg gar med min rullator varje dag till jobbet och att jag har en sittdyna pa min kontorsstol som ar overost med virkade filtar.

 

Vad annat kan man tro nar jag slanger mig med uttryck som dessa:

"Attsingen!" Har sagts fler ganger an jag egentligen vill erkanna. Till exempel nar hotell varit fullbokade.

"Det ar ingen fara pa taket" Nej Lovisa...det ar inte...varfor?...nej,bara nej!

Och sa den dar frasen som jag inte ens visste fanns i min hjarna, lika ovantat som en brodrost i badkaret dok den upp.

"Gud forbjude"

 

PRO gor plats, jag tar med mig min egen sittdyna och kakor.

Jag sager stopp! Jag tanker inte tolerera detta langre. Det finns en grans for hur langt man kan ga och den gransen ar nadd.

Jag tanker inte bli mentalt nedbruten varje dag med ett hjarta som darrar infor tanken pa det som ska komma. Jag kraver ater min frihet! Skuggan som vilar over mig ska jagas bort.

Detta har pagatt for lange utan att motstand har gjorts. Det ar inte bara jag som fatt lida utan aven ni gott folk. 

Aven ni har levt under denna skrack och jag skulle gissa pa att ni kannt samma hjalploshet som jag.

Nakna och oskyddade mot en aterkommande tortyr som inte lyssnar pa nagra vadjanden om nad, en tortyr som kanslokallt trasar sonder vara sinnen, EN TORTYR SOM ALDRIG GER UPP!

 

Men mina vanner, torka era tarar och ga upp till kamp med mig! For nu ar tiden da skuggan ska jagas bort och vara ansikten ska fa le segerns leende! Nu ar tiden da vi tar ater var frihet!

NU AR TIDEN VI BANNLYSER TIDIGA MORGNAR! VEM AR MED MIG?!

 

nej, jag ar inte en stor beundrare av tidiga morgner,nej

 

 

I lördags hade vi en ytterst trevlig tillställning i vår ytterst trevliga lägenhet. Den treliga kvällen skulle fortsätta på stan så vi var några trevliga människor som väntade på en taxi.

Under denna väntan kommer jag på att jag glömt min mobil. 

Så jag bestämmer mig för att snabbt springa upp och hämta detta ting i lägenheten. Snabbt och lätt gjort liksom. HAHAHAHAHAHAHA... NEJ

 

För in for jag i lägenheten, försökte stänga dörren tyst samtidigt som jag försökte tända ljuset samtidigt  som jag snubblade över mina egna fötter.

I denna snabbt improviserade, dock vackra, balett dök något oväntat upp.

En vägg.

Och den bestämde sig för att dyka upp på precis samma ställe som mitt huvud. Aj, tänkte jag... Mycket aj till och med. Så mycket aaj att blodet sprutade!!... okej, mer droppade.

Jag såg ut som en riktig hårding ska ni veta gott folk, blod över hela ögonbrynet och näsan! Lyckades lämna blodprov både här och där i lägenheten

Det värsta är att jag inte ens var särskilt full. Jag har inget att skylla på. Förutom på väggen då.

Jag menar, va fan skulle den där o göra?

 

Så nu stoltserar jag med ett jack över ögonbrynet och har ofrivilligt fått namnet Bulan av min kära Kusin

 

 

Jag ar inte den som gillar att skryta. Jag alskar inte att sola mig i andras beundran medans de kysser mina fotter. Jag gillar inte att upprepade ganger beratta om mina hjalte bravader och spanna mina muskler medans det vanliga folket suckar av beundran och grater over aran att fa vara i min narhet.

 

Men ibland vill jag faktiskt av ren barmhartighet dela med mig av mitt hjalte liv till andra manniskor bara for att de ska kunna fa smaka lite pa detta upphojda liv.

For har om dagen raddade jag faktiskt ett liv.

Helt utan tanke pa att mitt eget liv kunde vara i risk, sa stannade jag upp mitt pa ganggatan och visade mina sanna hjaltekvaliter. For framfor mig lag en hjalplos varelse pa rygg, kippandes efter luft medans livet sakta forsvann ur hans ogon. Mitt heroiska hjarta visste direkt vad det skulle gora. Jag bojde mig ner och plockade upp detta lilla djur med fladdrande livslaga och forde det med en trygg hand till sakerhet.
En gronskande sakerhet uppe pa en stenmur langt ifran den kalla asfalt dar han legat utsatt for faror och kyla.

Vi skiljdes med dessa ord:

"Lev fri min van! gladjs over dina nyvunna dagar och finn din vag till lyckan!"

Han sa inget. Han var en snigel.

Efter oräknelig hot, avhuggna hästhuvuden i sängen samt ett avsågt lillfinger har ja nu kommit till insikt och förstått att även jag nog bör bidra i denna blogg.

Så jag tänker bidra nu. jag ska bidra så hårt att ni kommer att bli alldeles "va? hände precis det där? var det där Lovisa som bidrog? Kan något verkligen vara så fantastiskt? "

och jag kommer att säga "ja"

 

Idag hade jag och Monika en religös upplevelse. Vi gav efter för frestelsen och köpte varsin glass på ett litet glasställe på Grafton street(snobb gatan). Redan vid första intrycket förstod jag att detta var ingen vanlig sötblaskig färgämnes klet från gb. Nej, detta var en kvalitetsglass. Jag inhandlade en vackert naturlig grön pistageglass. Monika valde en fyllig choklad, mörk som nybryggt kaffe. När den första skeden med denna gräddiga uppenbrelse landade på våra tungor så såg vi ljuset. 

Jag föll ner på knä på den blöta gatan och grät av lycka.

Monika sträckte upp sina händer mot den regngråa himlen och skrattade och sa "Min själ är tillfreds och känner inget annat än glädje"

Jag grät lite till.

Sen åt vi upp glassen.

 

Det börjar närma sig halloween här på öa. Vilket då är en mycket populär högtid här. Så vi har ju då självklart böjat fila på vår utstyrsel.

Monika ska vara utklädd till mig som är utklädd till Monika så vi blir utklädda tillvarandra som är utklädda till varandra. Fiffigt va!

 

 

Idag var första dagen utan Monika på jobbet. Hon palla inte trycket. Hon har suttit hela dagen i fosterställning, långsamt gungandes o mumlandes "norskar, så mycket norskar. Buissness class room frukost inkluderat. kreditkortsnummer tack"....

 

nej fan, nu blidde de fel! Det var ju jag som gjorde de!. Monika låg ju hemma med feber...lucky bastard.

 

Men en norska var ytterst kärvänlig när hon sa hej då.

"Puss o kram" 

Det var i alla fall vad jag tyckte hon sa

eller kanske vad jag ville att hon skulle säga.

 

Nä, nu ska ja ta hand om sjuklingen. Ska bädda henne som en burrito... kommer bli hilaaaarioous!